Mit vielem Dank an Beate # Con gratitud a Beate

Sista helgen

Det här inlägget är nu uppdaterat.

Några filmsnuttar skall in.

Förlidna fredag tog min värdinna Beate ledigt från sitt stressande jobb vid British Institute här i Santiago. Jag hade knappast hunnit vakna förrän det knackade på dörren till gästrummet: hyrbilen var vid det laget hämtad och klar. Frukost och sedan iväg.”Vad vill du se”, frågade hon. Jag gafflade något om vulkaner… varpå hon tråcklade oss ut på motorväg 5, den panamerikanska motorvägen. Så söderut.
Kilometer lades till kilometer och mil till mil. Beate är uppenbarligen en mycket rutinerad bilist.
Chile är indelat i femton regioner. Santiago utgör en egen (Región Metropolitana) och gränsar i söder till Region 5. Efter fem timmar på motorvägen var vi i 7:e regionen. Vi beskådade det halvdana spadhotellet från 1800-talet i lilla Panimávida. En bara till hälften restaurerad skönhet till rövarpriser.

Vi fortsatte vidare till ett anspråkslösare etablissemang i intilliggande Rari med bara en pool. Inte för att den detaljen var viktig för mig, jag badar inte i vatten under +28°. Men varje pensionat med självaktning tycks hålla sig med en swimmingpool, till många andras förnöjelse.


Bra pensionat i Rari

I poolen blev Beate tipsad om en happening samma kväll i Colbún, några kilometer bort.


Colbún

Vid skymningen (lite efter kl. 21:oo) hittade vi till denna veritabla metropol med dess 17000 själar. Happeningen lockade stora delar av den sömniga lilla ortens befolkning som drog sig mot stadens grundskola. På dess gård hade stolar ställt fram och runtom små stånd där allt möjligt krängdes. Inte minst värdefulla hemarbeten. Vi inspekterade som bäst detta bestånd när nationalsången stämdes upp som inledning till kvällen (kl. 22:oo). Vi fortsatte att beskåda krämarborden när en präst kallades upp för att säga några ord. Inget fel i det, men när jag noterade den kortjackige lille korpulente svettpärlan med bibeln i näven insåg jag hur illa det var. Det var ingen riktig katolsk präst, utan en evangelikal charlatan. Jag höll på att gå upp i limningen och stackars Beate visste inte vad hon skulle göra med mig. Jag lär ha sett ut som om jag skulle ha kunnat drabbats av slaganfall vilket ögonblick som helst. Fasansfullt att se hur dessa bokstavstrogna förför enkla katolska själar. Så snart dollargrinet lämnat scenen och en ungdomsorkester började spela folkmusik återgick min puls snart till det normala. Jag skänkte Don Camillo en tanke… Beate började förklara för mig hur evangelikalerna bistår i diakoniarbetet bland befolkningen. Jag replikerade att det gör Hamas och al-Qaida också..., varpå jag förklarades som hopplös och vi fortsatte att beglo varuutbudet och folklivet runt om.
Men framme på scenen artade det sig. Snart var där ett gäng folkdansande ungdomar framme. Under svåra tekniska förhållanden lyckades jag ta några scener film med min digitala fotokamera...



Nu blev jag varm- och lätt om hjärtat och så småningom kunde vi avlägsna oss både motvilligt och jag med ett varmt leende stämplat i ansiktet.

Dagen därpå fortsatte vi söderut i många timmar. I den 8:e regionen körde vi av Panamerican mot Cracautín. Restaurangen vid torget som vi trakterade där kunde miljömässigt inte jämföras med restaurangen veckan tidigare, där jag avnjutit min härligaste måltid. Men, maten var överraskande god även här.

Efter maten och en sväng i den lokala versionen av stadspark som bildar centrum i alla chilenska samhällen, körde vi in mot Anderna (som är relativt låga söderut).

Anderna och vulkanerna. Vi tog in på en bättre kurort.

Visa större karta

Inte ett ord spanska kan jag men det var uppenbart att min värdinna var på gång med något... Efter att ha packat ur bilen instruerades jag att ta en dusch, för hon hade tagit sig friheten

att beställa en tid med massören åt mig. Jag förfärades! (Enda gången som jag genomgått professionell massage var 1992, i Israel.)

För mitt inre öga såg jag mig stapla ut från massören likt gubben Johny Walker på Whiskyflaskan...

Nu hjälpte emellertid inga protester! Saken var beställd och betald. Grymtade mig igenom en snabbdusch. Nere i lobyn väntade massören. Beate ville till poolen men jag insisterade på att hon skulle komma med. Vi leddes ut från hotellet runt ett buskage ut på en äng framför ett skogsbryn bakom vilken en urskog steg mot höjden. Den sextioårige eller däromkring massören grinade illa. ”Han är bög” mumlade jag på hebreiska till henne och fortsatte, ”Du får absolut inte lämna mig ensam och värnlös på massagebordet”. ”Äsch!” svarade Beate. Vi vandrade vidare. Vart vart vi på väg? In i urskogen och grottöppningen med inskriptionen ”Den som här inträder låtom hoppet fara”. Men, där. Till höger. En gul liten trästuga. Vi var framme.

Jag installerades på massagebordet, Beate filmade lite och gav sig därefter glatt iväg mot poolen...

Karln kunde visserligen ingen engelska men väl sitt jobb! Lättad som förvånad dök min värdinna upp igen efter fyrtio minuter, insvept i badlakan. Nu fick jag genom hennes tolkning veta, att jag varit alldeles rysligt stel, med massor av knutar i ryggen och axlar. Massören förordade å det starkaste fortsatta behandlingar i Sverige. Urostomin hade gett upphov till ett litet problem eftersom jag inte kunnat ligga rakt på magen.

Etablissemangets kvällsmåltid var verkligen påver. Ute lägrade sig mörkret. Efter måltiden slöt vi oss till att bästa stället att hopas kunna beskåda Södra korset på måste vara ifrån ängen mellan hotellet och massagerummet. När ögonen väl vant sig av med elljusen exploderade södra halvklotets fantastiska kvällshimmel. Aldrig någonsin har jag sett Vintergatan så mäktig. Hur märkvärdigt var det inte att se Orion stå på huvudet! Och Sirius så högt upp på himlavalvet ovanför Saiph. Vi tror att södra korsets övre stjärnor kunde identifieras ovanför bergen som bildade en i sammanhanget för hög horisont.

På söndagen körde vi runt lite för att komma närmare de båda vulkanerna i blickfånget innan det blev dags att anträda den långa återvägen till Santiago, över 650 km norrut.

Efter långhelgen

HEJ!

Jag håller på med bildhantering nu. Senare idag (förhoppningsvis) lite om långhelgens äventyr.

Onsdag – halvtid...

Igår var den halvgången, denna min behagliga vistelse på södra halvklotet. Om jämnt en vecka bär det av till mörker, köld, regn och Blöteborgs grå väsen, vilken gärna lägger sig likt en tung, våt filt över ens själ. Så väntar omsider skiktröntgen... Inte glömma att man i värsta fall lever på "lånad tid".

Här är allt sådant långt, långt borta. Lika avlägset som Sahlgrenska sjukhuset är från denna adress. Så här ser förresten kvartersparken ut:
Gatan dit ser ut så här:

Busshållplatsen ligger på andra sidan parken. Här står jag och bildar kö till bussen in mot centrum.
Buss C11 tar mig till Militärakademin där jag kryper ner i tunnelbanan för vidare transport.
Igår körde Daniel mig till ett slags Santiagos "Haga". "Staden i staden" av äldre snitt. Här kränges både det ena och det andra:



Gårdagen (onsdag) avslutades tillsammans med Beate och Robbi (Robert Amos) på en japansk sushirestaurant. Vad gör jag, som inte äter fisk, där? Det fanns alternativ!

Äta med pinnar…

Alternativet

Robbi & efterrätt

Mätta…

Hemkörda

Bortskämd

Den nya dagen inleds med frukost. Sedan vidtar vattning av floran och vattning + utfodring av faunan, här representerade av fyra undulater. Denna onsdagsförmiddag har hunnit bli riktigt varm. Det är bara att ta för sig av ljuset och värmen. Solen går inte ner förrän vid niotiden. I eftermiddag skall min gudson ta mig på en liten tur igen. Ompysslad och bortskämd, det är vad jag blir här.

Skakad turist: “Havet tog mig nästan“

"Stilla havet inte alltid så stilla" säger skakad turist från Sverige efter äventyrligt möte med dess vågor...

Se den skakande, ja, chockerande video som avslöjar havets hårdhet mot badkrukor...

Hektisk helg – UPPDATERING 1

Nationalbiblioteket

I fredags utforskade jag Santiago till fots.
(Dubbelklicka på bilderna för att se dem ordentligt.)



Helgen blev intensiv. I hyrd bil gick utflykter åt alla håll och kanter. I lördags till Valparaíso och igår, söndag, upp i Anderna.
Här är vi på väg till Valparaíso:




Till Valparaíso



Första målet i Valparaíso var Pablo Nerudas hus. Detta av ingen annan anledning än att han var en strålande skriftställare. I övrigt har jag inget till övers för honom. Inte heller min värdinna gillar honom därför att han, enligt henne, var en djupt rotat ”manschauvunist”. Båda är vi emellertid eniga om att han visste att blanda sina drinkar i sin personliga bar.



Valparaíso är nuförtiden en bedagad stad, men ännu Ciles viktigaste hamnstad. Den modige kan pröva lyckan med en tur ombord en båt i hamnområdet. De heller kanske inte riktigt paddans nivå.

Betydligt bättre nivå håller hamnrestaurangen. Kan rekommenderas!
Efter ett skrovmål där tida vi förbi stadens brankår. Detta med brandkårar än något alldeles särskilt här i Chile. De är frivilligorgasnisationer, ofta hyser olika nationella organisationer sina egna brandkårsbrigader som bidrag till det gemensamma samhället. I Valparaíso var det tyska invandrare som organiserade den detaljen, och som du ser på bilden nedanför så slår detta igenom än idag. Jag kommer att få anledning att återkomma till den här företeelsen om några dagar.



Stadens högre beläkna kvarter kan man även nå med en hiss som varit i bruk sedan 1889: i sitt ursprungliga skick...

FLER BILDER kommer succesivt i uppdateringar av det JUST DET HÄR inlägget. Idag är det vardag och arbetsdag igen. Fast inte grå och eländig här. Inte i januari månads mäktiga högsommarvärme. På nätet läser jag mig till vad som gäller i Göteborg... Ja, visst vore det skönt om man haft råd att alternera sitt boende beroende på årstiderna. Här i granskapet ligger två stora sjukhus (privata) med förträfflig standard och kvalitet där begreppet "kö" inte ingår i vokabulären. Den för mig mest förtroendeingivande heter "Tyska sjukhuset", ett par kvarter härifrån. Jag menar, skulle behovet uppstå för cancerpatienten.

Torsdag 17 januari…

... visade min gudson mig jättestadens lilla centrum, från bilen.
Idag, fredag, ska jag utforska stadens ovan- och underjordiska allmänna kommunikationer. Jag får ihållande varningar om risken för ficktjuvar. Vi får väl se hur det går...

Språket är frustrerande. Jag tror inte att jag någonsin har varit någonstans där jag känt mig så språkligt isolerad som här. Det är relativt få som faktiskt talar engelska, att döma av min erfarenheter hittintills.

En liten bildsvit:

Sverigegatan ligger i trakterna där Svenska ambassaden låg på sjuttiotalet. Amasadören, Harald Edelstam räddade livet på drygt tusentalet människor (merparten militanta socialister och kommunister). Saken har mytologiserats och heroiserats i filmen Svarta nejlikan. Nämnde Edelstam hade sitt residens här:

Numera är huset radikalt ombyggt och tillhör Chileuniversitetet.

Livet går vidare:

Presidentpalatset.

Märkliga möten

Lika bra att börja skriva om igår, onsdagen den 17 januari:
Temperaturen höll sig strax under 30-graderstrecket och ovan Anderna vandrade den stora lampan fram, i norr...!

Äventyren kunde ta sin början och det gjorde de med att jag begav mig till Storköp med en lista i näven. Köpte drygt 1,5 kilo underbara, stora tomater. Pris (SEK): 1:57... (!).

På vinsidan var utbudet stort och över de båda imponerande hyllsidorna domderade en passande välklädd kännare som utan darr på sin (bokstavliga) manschetter kunde han med stor vänlighet omedelbart leda mig till de båda exklusiva vinsorter som min värdinna skrivit ner på listan:

Ventisquero Syrah (2006) – SEK 36,64
Palo Alto reserva – SEK 34,70.

I storstaden blir allt smutsigt väldigt fort och det fanns ingen anledning att vänta. Sedan Beate slutade arbetsdagen tidigt (kl.18:2o!!!) bestämde vi att träffas i för mig okända trakter, men van gammal krigare och gångare som man är tog jag ut stegen utefter den stora President Kenedy-vägen, till gångbron. På andra sidan ligger ett av kontinentens största köpcentra. Busen från centrum kom och vi gick in. När jag prövat färdigt ett antal byxor och kom ut ur provbåset såg jag min värdinna i glatt samspråk med ett par i 30-årsåldern. På hebreiska. Jag introducerades. Det visade sig att karln var representant för en israelisk firma i Sydamerika. Inget märkligt med det, däremot att paret kom från kibbutzen Sde Elijahu.


Sde Elijahu (Eliyahu)

Dit kom jag efter min tid i Javne dazumal, då man skrev 1974. Jag förhörde mig om hälsan och göranden hos olika människor där och känslan av gemenskap och samfälldhet fördjupades. Medan jag prövade byxor hade Beate tittat sig omkring i affären och hört ett samtal på hebreiska, och så hade de börjat talas vid. Det hela kändes efteråt lite surrealistiskt.

Värmeböljan i Santiago är ovanlig även för lokala förhållanden. Matronan bestämde därför igår att en fläkt måste inhandlas! Vi traskade vidare genom tre våningsplan av väldiga köphangarer. Till slut hittade vi en otrolig uppsättning fläktar av alla format och utföranden. Bl.a. ett antal roterande ”pelare”. Inget annat än den dyraste skulle få gå för sig, konstaterade Beate, där hon med kritisk blick granskade beståndet. Lite bakom henne stod en kort, lite äldre herre. (Det är inte vanligt att chilenare behärskar engelska.) Jag föreslog att priset inte utgjorde någon garanti för något. Då drog hon till med det verkligt dråpliga motivet: ”men den är snyggast”. I det ögonblicket bröt den gamle mannen ut i en formidabel skrattattack! Han kiknade nästan. Han hade förstått allt. Sedan utbröt ett vänskapligt samtal (som snabbt gled över i spanska) under följande halvtimman, om allt från fläktar till förlupna nassar. Herregud, detta är Chile. Verkligt befriande.

Gentleman som jag är kånkade jag ”det snygga röret” ur affären och över bron. Sedan blev det att vänta på Daniel som skulle köra oss till en kosher felafelrestaurang (mycket viktigt för den unge mannen just nu i hans liv). Med sig hade han sin flickvän som skulle presenteras för il padrino.

Idag är planen den att han ska köra runt mig och visa mig staden.
Uppdatering av den här sidan kan komma att göras under den chilenska natten.

Mannen i glasrutan

Igår, efter den mjuka, fina landningen i Santiago



så hämtades jag för vidarebefodran till "residenset" i stadens nordliga, mer fashionabla (och tryggare) område, Vitacura.


Visa större karta

Det blev naturligtvis genast en husesyn. (Skönt att stöta på en modern lägenhet som inte är en "funkis"!). Jag visades in i mitt rum under tiden här och konstaterade att dessa fyra höghus, eller "torn", var betydligt vackrare än jag trott.

När jag skulle förevisas den breda inglasade balkongen var jag så fixerad av utsikten mot Anderna och utsikten som skymde därute att jag… gick rakt in i den helt osynliga glasvägg som skilde vardagsrummet från altanen! Mannen i glasrutan var således er alldeles egen undertecknad… Under pråkdelen av sekund, smärta och förvåning stod tiden stilla och jag var inte ensam om att just i det ögonblicket ha undrat över om detta skulle bli min debut som stuntman... Några vibrationer och pulsslag senare kunde vi andas ut, det chilenska glaset hade visat vad det tål.

Så följde en kort guidad tur genom kvarteren. En örsta orientering innan min värdinna måste störta till sin tjänst på British Institute (40 min. härifrån med allmänna färdmedel, buss och tunnelbana).

Efter kort men livsviktig siesta började jag skriva på förra inlägget här när telefonen ringde. På andra sidan tråden harklade sig lilla Hanna (20). Hon lät meddela att hon var på väg för att träffa mig! Hanna är den enda i denna syskonskara om tre, som jag aldrig träffat tidigare. Eftersom hon tidigt utvecklade sig till en underbart vacker unga kvinna kallade jag henne Afrodite redan när hon var i 16-års åldern. När hon så ringde på dörren blev jag helt förvissad om att detta varit ett perfekt tilltalsnamn på denna ytterst charmanta unga dam.


Halvtimmen senare ringde storebror Robbi (26) på dörren. Honom hade jag inte sett på dryga tjugo år, alltså när han var sex år gammal. Denne jätte som föll mig om halsen har gjort kometkarriär inom flygadministration efter höga avgångsbetyg från landet mest renomerade (elit-) universitet, Pontificia Universidad Católica de Chile.



Det dröjde sedan inte länge förräng min gänglige "gudson" uppenbarade sig i dörren och vi bänkade oss kring bordet för en välkomstmåltid som var varm på alla de sätt! Döm av min förvåning när jag smakade den fyllda paprika som serverades. Det var exakt sådan min saliga mor brukade göra dem! En konst som jag själva bara kommer i närheten av. Detta kunde förklaras med att hushållets hembiträde/"köksa" (som kommer på måndagar och fredagar) hade tillagat dem. Hon hade sedan unga år lärts upp i ett judiskt-ungerskt hushåll med uppenbart medelhavsjudiska smaklökar. Återstod bara att hugga in. Stämningen var inte bara animerad (som så ofta kan vara mellan syskon i den åldern) utan även otroligt varm. Här var jag alltså nu: den tydligen nästan mytomspundne onkel Bertil (tyska är språket som talas i hemmet) för försa gången på plats i Sydamerika, efter 23 år sedan de flyttade dit från Tyskland. Deras mor, Beate, och jag känner varandra sedan 34 fyra år. Vi träffades i Hannas ålder på kibbutzen Javne i Israel under "utnötningskriget" som följde på jom kippurkriget.


Kibbutz Javne (Yavne)

Jag kommer att ligga en dag efter i den här redogörelsen. Klockan har redan hunit bli o2:37 här Chile och jag har inte ens hunnit skriva något om dagens märkvärdigheter.


I morgon mina vänner. I morgon...

Söndagsnöjet…