Sista helgen

Det här inlägget är nu uppdaterat.

Några filmsnuttar skall in.

Förlidna fredag tog min värdinna Beate ledigt från sitt stressande jobb vid British Institute här i Santiago. Jag hade knappast hunnit vakna förrän det knackade på dörren till gästrummet: hyrbilen var vid det laget hämtad och klar. Frukost och sedan iväg.”Vad vill du se”, frågade hon. Jag gafflade något om vulkaner… varpå hon tråcklade oss ut på motorväg 5, den panamerikanska motorvägen. Så söderut.
Kilometer lades till kilometer och mil till mil. Beate är uppenbarligen en mycket rutinerad bilist.
Chile är indelat i femton regioner. Santiago utgör en egen (Región Metropolitana) och gränsar i söder till Region 5. Efter fem timmar på motorvägen var vi i 7:e regionen. Vi beskådade det halvdana spadhotellet från 1800-talet i lilla Panimávida. En bara till hälften restaurerad skönhet till rövarpriser.

Vi fortsatte vidare till ett anspråkslösare etablissemang i intilliggande Rari med bara en pool. Inte för att den detaljen var viktig för mig, jag badar inte i vatten under +28°. Men varje pensionat med självaktning tycks hålla sig med en swimmingpool, till många andras förnöjelse.


Bra pensionat i Rari

I poolen blev Beate tipsad om en happening samma kväll i Colbún, några kilometer bort.


Colbún

Vid skymningen (lite efter kl. 21:oo) hittade vi till denna veritabla metropol med dess 17000 själar. Happeningen lockade stora delar av den sömniga lilla ortens befolkning som drog sig mot stadens grundskola. På dess gård hade stolar ställt fram och runtom små stånd där allt möjligt krängdes. Inte minst värdefulla hemarbeten. Vi inspekterade som bäst detta bestånd när nationalsången stämdes upp som inledning till kvällen (kl. 22:oo). Vi fortsatte att beskåda krämarborden när en präst kallades upp för att säga några ord. Inget fel i det, men när jag noterade den kortjackige lille korpulente svettpärlan med bibeln i näven insåg jag hur illa det var. Det var ingen riktig katolsk präst, utan en evangelikal charlatan. Jag höll på att gå upp i limningen och stackars Beate visste inte vad hon skulle göra med mig. Jag lär ha sett ut som om jag skulle ha kunnat drabbats av slaganfall vilket ögonblick som helst. Fasansfullt att se hur dessa bokstavstrogna förför enkla katolska själar. Så snart dollargrinet lämnat scenen och en ungdomsorkester började spela folkmusik återgick min puls snart till det normala. Jag skänkte Don Camillo en tanke… Beate började förklara för mig hur evangelikalerna bistår i diakoniarbetet bland befolkningen. Jag replikerade att det gör Hamas och al-Qaida också..., varpå jag förklarades som hopplös och vi fortsatte att beglo varuutbudet och folklivet runt om.
Men framme på scenen artade det sig. Snart var där ett gäng folkdansande ungdomar framme. Under svåra tekniska förhållanden lyckades jag ta några scener film med min digitala fotokamera...



Nu blev jag varm- och lätt om hjärtat och så småningom kunde vi avlägsna oss både motvilligt och jag med ett varmt leende stämplat i ansiktet.

Dagen därpå fortsatte vi söderut i många timmar. I den 8:e regionen körde vi av Panamerican mot Cracautín. Restaurangen vid torget som vi trakterade där kunde miljömässigt inte jämföras med restaurangen veckan tidigare, där jag avnjutit min härligaste måltid. Men, maten var överraskande god även här.

Efter maten och en sväng i den lokala versionen av stadspark som bildar centrum i alla chilenska samhällen, körde vi in mot Anderna (som är relativt låga söderut).

Anderna och vulkanerna. Vi tog in på en bättre kurort.

Visa större karta

Inte ett ord spanska kan jag men det var uppenbart att min värdinna var på gång med något... Efter att ha packat ur bilen instruerades jag att ta en dusch, för hon hade tagit sig friheten

att beställa en tid med massören åt mig. Jag förfärades! (Enda gången som jag genomgått professionell massage var 1992, i Israel.)

För mitt inre öga såg jag mig stapla ut från massören likt gubben Johny Walker på Whiskyflaskan...

Nu hjälpte emellertid inga protester! Saken var beställd och betald. Grymtade mig igenom en snabbdusch. Nere i lobyn väntade massören. Beate ville till poolen men jag insisterade på att hon skulle komma med. Vi leddes ut från hotellet runt ett buskage ut på en äng framför ett skogsbryn bakom vilken en urskog steg mot höjden. Den sextioårige eller däromkring massören grinade illa. ”Han är bög” mumlade jag på hebreiska till henne och fortsatte, ”Du får absolut inte lämna mig ensam och värnlös på massagebordet”. ”Äsch!” svarade Beate. Vi vandrade vidare. Vart vart vi på väg? In i urskogen och grottöppningen med inskriptionen ”Den som här inträder låtom hoppet fara”. Men, där. Till höger. En gul liten trästuga. Vi var framme.

Jag installerades på massagebordet, Beate filmade lite och gav sig därefter glatt iväg mot poolen...

Karln kunde visserligen ingen engelska men väl sitt jobb! Lättad som förvånad dök min värdinna upp igen efter fyrtio minuter, insvept i badlakan. Nu fick jag genom hennes tolkning veta, att jag varit alldeles rysligt stel, med massor av knutar i ryggen och axlar. Massören förordade å det starkaste fortsatta behandlingar i Sverige. Urostomin hade gett upphov till ett litet problem eftersom jag inte kunnat ligga rakt på magen.

Etablissemangets kvällsmåltid var verkligen påver. Ute lägrade sig mörkret. Efter måltiden slöt vi oss till att bästa stället att hopas kunna beskåda Södra korset på måste vara ifrån ängen mellan hotellet och massagerummet. När ögonen väl vant sig av med elljusen exploderade södra halvklotets fantastiska kvällshimmel. Aldrig någonsin har jag sett Vintergatan så mäktig. Hur märkvärdigt var det inte att se Orion stå på huvudet! Och Sirius så högt upp på himlavalvet ovanför Saiph. Vi tror att södra korsets övre stjärnor kunde identifieras ovanför bergen som bildade en i sammanhanget för hög horisont.

På söndagen körde vi runt lite för att komma närmare de båda vulkanerna i blickfånget innan det blev dags att anträda den långa återvägen till Santiago, över 650 km norrut.