Märkliga möten

Lika bra att börja skriva om igår, onsdagen den 17 januari:
Temperaturen höll sig strax under 30-graderstrecket och ovan Anderna vandrade den stora lampan fram, i norr...!

Äventyren kunde ta sin början och det gjorde de med att jag begav mig till Storköp med en lista i näven. Köpte drygt 1,5 kilo underbara, stora tomater. Pris (SEK): 1:57... (!).

På vinsidan var utbudet stort och över de båda imponerande hyllsidorna domderade en passande välklädd kännare som utan darr på sin (bokstavliga) manschetter kunde han med stor vänlighet omedelbart leda mig till de båda exklusiva vinsorter som min värdinna skrivit ner på listan:

Ventisquero Syrah (2006) – SEK 36,64
Palo Alto reserva – SEK 34,70.

I storstaden blir allt smutsigt väldigt fort och det fanns ingen anledning att vänta. Sedan Beate slutade arbetsdagen tidigt (kl.18:2o!!!) bestämde vi att träffas i för mig okända trakter, men van gammal krigare och gångare som man är tog jag ut stegen utefter den stora President Kenedy-vägen, till gångbron. På andra sidan ligger ett av kontinentens största köpcentra. Busen från centrum kom och vi gick in. När jag prövat färdigt ett antal byxor och kom ut ur provbåset såg jag min värdinna i glatt samspråk med ett par i 30-årsåldern. På hebreiska. Jag introducerades. Det visade sig att karln var representant för en israelisk firma i Sydamerika. Inget märkligt med det, däremot att paret kom från kibbutzen Sde Elijahu.


Sde Elijahu (Eliyahu)

Dit kom jag efter min tid i Javne dazumal, då man skrev 1974. Jag förhörde mig om hälsan och göranden hos olika människor där och känslan av gemenskap och samfälldhet fördjupades. Medan jag prövade byxor hade Beate tittat sig omkring i affären och hört ett samtal på hebreiska, och så hade de börjat talas vid. Det hela kändes efteråt lite surrealistiskt.

Värmeböljan i Santiago är ovanlig även för lokala förhållanden. Matronan bestämde därför igår att en fläkt måste inhandlas! Vi traskade vidare genom tre våningsplan av väldiga köphangarer. Till slut hittade vi en otrolig uppsättning fläktar av alla format och utföranden. Bl.a. ett antal roterande ”pelare”. Inget annat än den dyraste skulle få gå för sig, konstaterade Beate, där hon med kritisk blick granskade beståndet. Lite bakom henne stod en kort, lite äldre herre. (Det är inte vanligt att chilenare behärskar engelska.) Jag föreslog att priset inte utgjorde någon garanti för något. Då drog hon till med det verkligt dråpliga motivet: ”men den är snyggast”. I det ögonblicket bröt den gamle mannen ut i en formidabel skrattattack! Han kiknade nästan. Han hade förstått allt. Sedan utbröt ett vänskapligt samtal (som snabbt gled över i spanska) under följande halvtimman, om allt från fläktar till förlupna nassar. Herregud, detta är Chile. Verkligt befriande.

Gentleman som jag är kånkade jag ”det snygga röret” ur affären och över bron. Sedan blev det att vänta på Daniel som skulle köra oss till en kosher felafelrestaurang (mycket viktigt för den unge mannen just nu i hans liv). Med sig hade han sin flickvän som skulle presenteras för il padrino.

Idag är planen den att han ska köra runt mig och visa mig staden.
Uppdatering av den här sidan kan komma att göras under den chilenska natten.