Mannen i glasrutan

Igår, efter den mjuka, fina landningen i Santiago



så hämtades jag för vidarebefodran till "residenset" i stadens nordliga, mer fashionabla (och tryggare) område, Vitacura.


Visa större karta

Det blev naturligtvis genast en husesyn. (Skönt att stöta på en modern lägenhet som inte är en "funkis"!). Jag visades in i mitt rum under tiden här och konstaterade att dessa fyra höghus, eller "torn", var betydligt vackrare än jag trott.

När jag skulle förevisas den breda inglasade balkongen var jag så fixerad av utsikten mot Anderna och utsikten som skymde därute att jag… gick rakt in i den helt osynliga glasvägg som skilde vardagsrummet från altanen! Mannen i glasrutan var således er alldeles egen undertecknad… Under pråkdelen av sekund, smärta och förvåning stod tiden stilla och jag var inte ensam om att just i det ögonblicket ha undrat över om detta skulle bli min debut som stuntman... Några vibrationer och pulsslag senare kunde vi andas ut, det chilenska glaset hade visat vad det tål.

Så följde en kort guidad tur genom kvarteren. En örsta orientering innan min värdinna måste störta till sin tjänst på British Institute (40 min. härifrån med allmänna färdmedel, buss och tunnelbana).

Efter kort men livsviktig siesta började jag skriva på förra inlägget här när telefonen ringde. På andra sidan tråden harklade sig lilla Hanna (20). Hon lät meddela att hon var på väg för att träffa mig! Hanna är den enda i denna syskonskara om tre, som jag aldrig träffat tidigare. Eftersom hon tidigt utvecklade sig till en underbart vacker unga kvinna kallade jag henne Afrodite redan när hon var i 16-års åldern. När hon så ringde på dörren blev jag helt förvissad om att detta varit ett perfekt tilltalsnamn på denna ytterst charmanta unga dam.


Halvtimmen senare ringde storebror Robbi (26) på dörren. Honom hade jag inte sett på dryga tjugo år, alltså när han var sex år gammal. Denne jätte som föll mig om halsen har gjort kometkarriär inom flygadministration efter höga avgångsbetyg från landet mest renomerade (elit-) universitet, Pontificia Universidad Católica de Chile.



Det dröjde sedan inte länge förräng min gänglige "gudson" uppenbarade sig i dörren och vi bänkade oss kring bordet för en välkomstmåltid som var varm på alla de sätt! Döm av min förvåning när jag smakade den fyllda paprika som serverades. Det var exakt sådan min saliga mor brukade göra dem! En konst som jag själva bara kommer i närheten av. Detta kunde förklaras med att hushållets hembiträde/"köksa" (som kommer på måndagar och fredagar) hade tillagat dem. Hon hade sedan unga år lärts upp i ett judiskt-ungerskt hushåll med uppenbart medelhavsjudiska smaklökar. Återstod bara att hugga in. Stämningen var inte bara animerad (som så ofta kan vara mellan syskon i den åldern) utan även otroligt varm. Här var jag alltså nu: den tydligen nästan mytomspundne onkel Bertil (tyska är språket som talas i hemmet) för försa gången på plats i Sydamerika, efter 23 år sedan de flyttade dit från Tyskland. Deras mor, Beate, och jag känner varandra sedan 34 fyra år. Vi träffades i Hannas ålder på kibbutzen Javne i Israel under "utnötningskriget" som följde på jom kippurkriget.


Kibbutz Javne (Yavne)

Jag kommer att ligga en dag efter i den här redogörelsen. Klockan har redan hunit bli o2:37 här Chile och jag har inte ens hunnit skriva något om dagens märkvärdigheter.


I morgon mina vänner. I morgon...